Malmfarten: Forskjell mellom sideversjoner
Ingen redigeringsforklaring |
Ingen redigeringsforklaring |
||
| Linje 4: | Linje 4: | ||
<br><br>Den Lappländska järnmalmen skeppades ut över Narvik och Luleå. Luleå var stängd några månader varje år på grund av isen. Från Oxelösund skeppades järnmalm från de mellansvenska malmfälten (Grängesberg, Stråssa o.s.v.) till Kontinenten. | <br><br>Den Lappländska järnmalmen skeppades ut över Narvik och Luleå. Luleå var stängd några månader varje år på grund av isen. Från Oxelösund skeppades järnmalm från de mellansvenska malmfälten (Grängesberg, Stråssa o.s.v.) till Kontinenten. | ||
<br><br>Från Narvik skeppades malm till England, Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike och USA. | <br><br>Från Narvik skeppades malm till England, Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike och USA. | ||
<br><br>I Storbritannien var de vanligaste lossningshamnarna Middlesbrough, Port Talbot, Workington, Glasgow och Barrow. I Belgien lossades narviksmalmen i Ghent och Antwerpen. I Holland var det Rotterdam och | <br><br>I Storbritannien var de vanligaste lossningshamnarna Middlesbrough, Port Talbot, Workington, Glasgow och Barrow. I Belgien lossades narviksmalmen i Ghent och Antwerpen. I Holland var det Rotterdam och Ijmuijden, i Frankrike Dunquerque (Dunkirk) och i Tyskland Emden (från 1954). Malmen som lossades i Rotterdam och Antwepren gick vidare med pråmar på floderna till de centraleuropeiska industridistriken. | ||
<br><br>Trafiken från Narvik till USA minskade under 1950-talet sedan järnmalmsgruvor kommit igång på andra håll, t.ex. i Brasilien och Liberia. Från gruvor i nordöstra Canada gick malm till både USA och Europa och Grängesbåtarna tog ofta sådana laster från t.ex. Botwood, Wabana och senare från Seven Islands. Lossningshamnarna för malm i USA var Baltimore (Sparrows Point), Philadelphia och New York. På 1960-talet var det ovanligt med malmlaster från Narvik/Luleå direkt till USA och de fartyg som byggts för malmlast ut och kollast hem gick ofta tomma över Atlanten för att hämta kol till Europa. Lossningshamnarna för USA-kol var Antwerpen, Oxelösund (Oxelösunds järnverk) och Stockholm (Värtagasverket). | <br><br>Trafiken från Narvik till USA minskade under 1950-talet sedan järnmalmsgruvor kommit igång på andra håll, t.ex. i Brasilien och Liberia. Från gruvor i nordöstra Canada gick malm till både USA och Europa och Grängesbåtarna tog ofta sådana laster från t.ex. Botwood, Wabana och senare från Seven Islands. Lossningshamnarna för malm i USA var Baltimore (Sparrows Point), Philadelphia och New York. På 1960-talet var det ovanligt med malmlaster från Narvik/Luleå direkt till USA och de fartyg som byggts för malmlast ut och kollast hem gick ofta tomma över Atlanten för att hämta kol till Europa. Lossningshamnarna för USA-kol var Antwerpen, Oxelösund (Oxelösunds järnverk) och Stockholm (Värtagasverket). | ||
<br><br>De fartyg som kunde lasta både malm och olja gick i slutet av 1940-talet på de tänkta rundresorna Narvik-USA-Karibien-Kontinenten-Narvik men kom senare att gå på antingen rena malmresor eller på rena oljeresor. | <br><br>De fartyg som kunde lasta både malm och olja gick i slutet av 1940-talet på de tänkta rundresorna Narvik-USA-Karibien-Kontinenten-Narvik men kom senare att gå på antingen rena malmresor eller på rena oljeresor. | ||
Sideversjonen fra 10. mai 2008 kl. 17:35
Positionslistor för Grängesbergsbolagets fartyg publicerades i vissa dagstidningar samt varje vecka i Svensk Sjöfartstidning. Under andra världskriget publicerades av förklarliga skäl inga positionslistor.
Den Lappländska järnmalmen skeppades ut över Narvik och Luleå. Luleå var stängd några månader varje år på grund av isen. Från Oxelösund skeppades järnmalm från de mellansvenska malmfälten (Grängesberg, Stråssa o.s.v.) till Kontinenten.
Från Narvik skeppades malm till England, Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike och USA.
I Storbritannien var de vanligaste lossningshamnarna Middlesbrough, Port Talbot, Workington, Glasgow och Barrow. I Belgien lossades narviksmalmen i Ghent och Antwerpen. I Holland var det Rotterdam och Ijmuijden, i Frankrike Dunquerque (Dunkirk) och i Tyskland Emden (från 1954). Malmen som lossades i Rotterdam och Antwepren gick vidare med pråmar på floderna till de centraleuropeiska industridistriken.
Trafiken från Narvik till USA minskade under 1950-talet sedan järnmalmsgruvor kommit igång på andra håll, t.ex. i Brasilien och Liberia. Från gruvor i nordöstra Canada gick malm till både USA och Europa och Grängesbåtarna tog ofta sådana laster från t.ex. Botwood, Wabana och senare från Seven Islands. Lossningshamnarna för malm i USA var Baltimore (Sparrows Point), Philadelphia och New York. På 1960-talet var det ovanligt med malmlaster från Narvik/Luleå direkt till USA och de fartyg som byggts för malmlast ut och kollast hem gick ofta tomma över Atlanten för att hämta kol till Europa. Lossningshamnarna för USA-kol var Antwerpen, Oxelösund (Oxelösunds järnverk) och Stockholm (Värtagasverket).
De fartyg som kunde lasta både malm och olja gick i slutet av 1940-talet på de tänkta rundresorna Narvik-USA-Karibien-Kontinenten-Narvik men kom senare att gå på antingen rena malmresor eller på rena oljeresor.
Förutom malm, olja och kol transporterade grängesbåtarna en mängd olika laster genom åren, allt från rena styckegodslaster (1920-1930-talen) till spannmål, kalk, gypsum och bilar. Sådana resor gick över hela världen, inte minst under lågkonjunkturerna kring 1925-1935. (Björn Waldenström)
<gallery>
Bilde:Positioner 241203.jpg|Grängesbergsbolagets positionslista december 1924 (SST)
Bilde:Positioner 341107.jpg|Grängesbergsbolagets positionslista november 1934 (SST)
Bilde:Ledig.jpg|
Bilde:Ledig.jpg|
Bilde:Ledig.jpg|
Bilde:Ledig.jpg|
</gallery