Malmfarten
Grängesbergsbolagets fartyg i malmfarten.
Positionslistor för Grängesbergsbolagets fartyg fanns i vissa dagstidningar samt varje vecka i Svensk Sjöfartstidning. Under andra världskriget publicerades av förklarliga skäl inga positionslistor.
Den lappländska järnmalmen skeppades ut över Narvik och Luleå. Luleå var stängd några månader varje år på grund av isen. Från Oxelösund skeppades järnmalm från de mellansvenska malmfälten (Grängesberg, Stråssa o.s.v.) till Kontinenten.
Från Narvik skeppades malm till England, Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike och USA.
I Storbritannien var de vanligaste lossningshamnarna Middlesbrough, Port Talbot, Workington, Immingham, Glasgow och Birkenhead, men det fanns flera andra också. I Belgien lossades narviksmalmen i Ghent och Antwerpen. I Holland var det Rotterdam, Amsterdam och Ijmuijden, i Frankrike Dunquerque (Dunkirk) och i Tyskland bland annat Emden. Malmen som lossades i Rotterdam och Antwerpen gick vidare med pråmar på floderna till de centraleuropeiska industridistrikten, t.ex. i Ruhr-området.
Trafik från Narvik över Nordatlanten till USA förekom redan från början men ökade väsentligt under 1910-talet då lämpligt tonnage hade anskaffats. Lossningshamnar i USA var Baltimore (Sparrows Point), Philadelphia och New York. Från mitten av 1950-talet minskade denna trafik sedan konkurrerande järnmalmsgruvor kommit igång på andra håll i världen, t.ex. i Brasilien och Liberia. Från gruvor i nordöstra Canada gick malm till både USA och Europa och Grängesbåtarna tog ofta sådana laster från t.ex. Botwood, Wabana och senare från Seven Islands. På 1960-talet var det ovanligt med malmlaster från Narvik/Luleå direkt till USA och de bulkfartyg som byggts för malmlast ut och kollast hem gick ofta tomma över Atlanten för att hämta kol till Europa. Lossningshamnarna för USA-kol var Antwerpen, Oxelösund (Oxelösunds järnverk) och Stockholm (Värtagasverket).
1963 tillkom Buchanan som ny lastningshamn för malm genom Gränges´ engagemang i Liberia (LAMCO).
De fartyg som kunde lasta både malm och olja gick i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet på de från början planerade rundresorna Narvik-USA-Karibien-Kontinenten-Narvik men kom senare att gå på antingen rena malmresor eller på rena oljeresor.
Förutom malm, olja och kol transporterade Grängesbåtarna en mängd olika laster genom åren, allt från rena styckegodslaster (1920-1930-talen) till spannmål, kalk, gypsum och t.o.m. bilar. Sådana resor gick över hela världen, inte minst under lågkonjunkturerna kring 1925-1935. (Björn Waldenström)
Mer detaljerade uppgifter om utlastningen av malm i Narvik och vilka fartyg som lastat där genom åren finns i Karstein Lilands artiklar i Årbok for Narvk (Ofoten Museum) från årgång 2006 och framåt.
Grängesbergsbolagets positionslista maj 1978. Laponia och Laidaure ligger i Amsterdam för att säljas. Pajala ligger upplagd i Lyngdal och är till salu. Porjus är såld och ligger i Göteborg för att levereras till sina nya ägare. Inom ytterligare några månader är samtliga fartyg sålda och rederiet saknar egna fartyg. De sista malmlevereanserna sker då med inchartrade fartyg. En epok är slut. (SST)
Saggat lastar malm i den ensliga hamnen i Wabana på Newfoundland (Canada) för Baltimore i november 1949. Foto: Gösta Waldenström. Björn Waldenströms samling.
En bild från början av 1954 från Sparrows Point vid Baltimore, USA, då tre grängesbåtar samtidigt lossade malm från Narvik. Från höger syns Saivo (som förliste året därpå), Porjus och längst bort Saggat. Porjus kunde sedan gå till Karibien för att lasta olja, medan de båda S-båtarna gick den korta biten ned till Norfolk eller Newport News för att ta en kollast till Oxelösund eller Stockholm.
(Bild ur MALM nr 1-1954)- Feil under oppretting av miniatyrbilde: Filen mangler
Arvidsjaur lämnar Värtagasverket i Stockholm efter att ha lossat 14000 ton USA.kol. Foto 1959: Margareta Waldenström
- Feil under oppretting av miniatyrbilde: Filen mangler
Vasara, Pajala och Raunala lastar malm l Luleå våren 1963.
(Bild ur MALM nr 2-1963) - Ledig.jpg
- Ledig.jpg
- Ledig.jpg